Jag har alltid tyckt att det är svårt och konstigt att man som 16 åring förväntas veta vad man vill jobba med resten av livet. Jag är ju bara 16 år, jag vet vad jag INTE vill göra resten av livet. Redan till gymnasiet ska man ju på något sätt välja ett program och det är svårt och ändra sig. Visst, “jag tycker ju om att måla och rita men kan man jobba som konstnär”? Är det ens ett jobb? Och vad ska mina föräldrar säga, de kommer ju få ett hjärtinfarkt om jag säger att jag vill jobba som konstnär, “tänkte jag”. 

Än idag som vuxen tycker jag att det är ett konstigt system att jag ska veta vad jag ska bli när jag blir stor redan vid 16 års ålder. Har alltid varit avundsjuk på min syster eller andra som visste redan som en liten flicka vad de skulle bli. Ja visst, jag svarade också att jag ville bli brandman eller pilot när jag var 7 år. Men på något sätt var inte de yrkena ett alternativ när jag väl skulle välja gymnasieprogram eller senare söka till universitetet.

Men som vuxen 40 åring med universitetsexamen, med många år bakom mig i arbetslivet och faktiskt numera som förälder, har jag äntligen kommit på ett svar på frågan – “Så vad vill du jobba med?”

Mitt svar – Jag vet inte exakt vad jag vill jobba med men det jag VET är att jag vill göra skillnad här på jorden genom mitt arbete. Jag vill göra det bättre för andra! 

Jag önskar att jag kunde säga det till min 16 åriga jag, att det är ok att du inte vet EXAKT vad du vill göra. Men du har drömmar. De är kanske inte så tydliga och stora som andras men du har drömmar. Följ de. Följ dina drömmar. Inte dina föräldrars drömmar, jovisst vill de ditt bästa men det betyder inte att allt de säger är det enda alternativet.

Jag minns studentdagen som härlig men också en känsla av en massa frågor om framtiden tryckte på. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra efter gymnasiet, samtidigt som det kändes som ALLA visste precis och hade en plan…